Äldsta spåret efter människor i Hörda är förmodligen en fyrsidig slipad stenyxa (sen stenålder). Här finns också spår från bronsåldern respektive järnåldern.
Byanamnet Hörda skrivs 1390 Horydh och är alltså ett ryd-namn, -ryd står för “röjning i skog” eller “öppen mark”. Förleden i Hörda är “hö” eller “hör” = lin.
Vid mitten av 1500-talet bestod byn av sex gårdar, idag kan man räkna till 50-talet gårdar.
Hörda är en typisk småländsk radby på en nordsydlig moränavlagring. Denna höjdplatå fungerar som en vattendelare mellan Östersjön och Kattegatt. På östra sidan går vattnet via Helgeån ut i Hanöbukten och på västra sidan går vattnet efterhand till Lagan och slutligen ut i Laholmsbukten.
Höjdplatån bildades förmodligen under senaste isavsmältningen 12 000 – 10 000 år f kr. Från början låg gårdarna i byn i en enda klump i mitten, vid Laga skifte (1869) flyttades över hälften av gårdarna, ca 20 stycken. Några söderut, men de flesta åt norr. Byn fick då sin nuvarande sträckning och lär därmed vara den längsta byn söder om Dalälven.
Idag är Hörda by klassat som kulturbygd, något som får vissa konsekvenser när det gäller byggnation och renoveringar. Man får t ex inte bygga nya hus utmed byvägen och om man renoverar får ingenting ändras på husets utsida.
Forntiden
Mitt i Hörda ligger ett röse, kallat “Jättaröset”. Tyvärr finns bara halva graven kvar eftersom en del togs bort när landsvägen fick sin nuvarande sträckning. Man har berättat att det var tänkt att hela röset skulle tas bort, men eftersom arbetarna som gjorde det blev sjuka vågade man inte fortsätta av rädsla för “onda krafter”. Jättaröset härstammar från yngre stenåldern eller äldre bronsåldern. I närheten av röstet har hittats flera stenyxor, del av en trolig kniv och flintskärvor. Därav kan man dra den slutsatsen att den första bebyggelsen i Hörda har legat i området kring Jättaröset. Jättaröset består av en stenkista täckt av ett röse, delar av fotkedjan finns fortfarande kvar.
Älvkvarnsten
Några hundra meter längre bort ligger två gravfält intill varandra. Det ena gravfältet består av en hög och fem stensättningar. Det andra gravfältet består av nio runda fyllda stensättningar. Mitt i en av stensättningarna ligger en hålsten eller älvkvarnsten. Älvkvarnen är den vanligaste formen av hällristningar (bronsåldern). Älvkvarnar, eller skålgropar, består av runda nedknackade och slipade gropar med några centimeters diameter. De finns ibland i hundratal på samma häll, men oftare bara några få eller ett tiotal. Dels tillsammans med figurrustningar, men vanligare som enda förekommande typ. Hördas älvkvarnsten har 34 urholkningar. Forskarna knyter älvkvarnarna till fruktbarhetsriter, en teori är att man lade sädeskorn i groparna eller blod från slakten.
Medeltiden pestkyrkogård med mera
Från medeltiden finns inte så mycket lämningar, möjligtvis kan vissa av gravarna vara därifrån. I grannbyn finns en pestkyrkogård från digerdöden, man tror att även Hördas döda begravdes där. Pestkyrkogårdarna är vanligen rektangulära eller kvadratiska, begränsade av en vall eller hörnstenar, och vanligen utan synliga gravar. Begravningsplatserna lades avsiktligt avsides för smittoriskens skull, därför kan denna typ av begravningsplatser numera ligga bortglömda i skogsmark. Landsvägen som korsar byvägen härstammar från medeltiden, vägen går mellan Finnveden och Värend, som var två av de gamla så kallade folklanden i landskapet Småland. Under sommaren 1999 gjordes en helt ny upptäckt i Hörda. Man fann resterna av en så kallad hålväg, det vill säga en väg som genom nötning och erosion är belägen på en lägre nivå än den naturliga markytan. Stigar och ridstigar på löst underlag, vilka användes mycket utvecklade så småningom till hålvägar. Hålvägen i Hörda är förmodligen en föregångare till nuvarande landsvägen.
1500-1800 talet
Enligt Gustav Vasas skattelängd, äldsta jordebrevet från 1538, bestod Hörda vid 1500-talets mitt av sex gårdar. Skogsmarken var en allmänning där alla hade rätt till virke för eget behov, till bete, jakt och fiske. De första torpen och backstugorna kom till byn i slutet av 1600-talet. Hörda Storegård är från slutet av 1700-talet och var troligen byns största hus. Huset finns kvar än idag, och för oss ter det sig mest som en liten torparstuga. Man kan inte låta bli att fundera över hur de andra husen i byn såg ut!?
Väghållnings- och rågångsstenar
Vid storskiftet 1792 fördelades underhållningsskyldigheten för vägarna. För att markera denna fördelning av vägunderhållet, sattes det upp så kallade väghållningsstenar eller grusningsstenar utmed vägarna. Alla dessa stenar är bort med undantag av två, den ena nu rest vid byvägen norr om vägskälet. Texten på stenen lyder N.1389 Hörda N (N=Norregård). I utkanten av Hörda by ligget ett område kallat “Snappras”. Sägnen berättar att här skulle svenska och danskar ha drabbat samman. Namnet “Snappras” skulle enligt sägnen ha kommit från de danska gerillastyrkorna som kallades snapphanar och som gjorde sina raider främst i norra Skåne och Blekinge under 1600-talet. De kunde också tränga in så här långt upp i landet. Här finns också ett antal stenhögar som kan antas vara de stupades gravplatser. “Snappras” är intressant också ur en annan synvinkel. Här ligger nämligen rågångsstenen mellan Berga, Ryssby och Rydaholms socknar. Stenen bär namnet “Sali Sten”. Den har en underlig utformning, men en maggördel av en annan bergart.
1800-talet
Vid denna tid låg närmare fyrtio gårdar på en sträcka av 900 meter. I och med laga skifte (1863-1869) spreds bebyggelsen ut från centrum i byn till en lång nordsydlig radby. Alla gårdar var skyldiga att delta vid flyttningar av gårdshus och eventuella nybyggen av hus och vägar. ‘
Ett stenrike
Det har berättats att barn i Hörda vid sekelskiftet klarade att hoppa från sten till sten för att komma till skolan. Detta kan ge oss en uppfattning om vilket enormt arbete som ligger bakom de stenfria åkrar vi ser idag! Till en början bar man ihop stenarna till smårösen, men dessa tätt liggande rösen tog stor plats och var till hinders. Byalaget ansökte då om statlig hjälp för stenröjning och fick medel för nödhjälpsarbete åren 1868-1870. Sten från smårösen och odlingar bars samman och blev efterhand närmare 100-talet välmurade, höga och cirkelrunda rösen. Idag finns cirka 50 av dessa unika stenmonument kvar. Stenmuren utmed byns fägata härstammar förmodligen också från detta nödhjälpsarbete. Nödhjälpsarbetarna, ofta så kallade “icke fulltaka” personer, fick mat och 8 shilling=16 öre per dag. Arbetarna hade öknamn som “Ko-Johan”, “Odöptingen” och “Trubblingen”.
Fägatan
Fägatan går från en gamla byn upp till skogsbetet. Fägatan är 3,5 kilometer lång och är enligt en del bybor den längsta i södra Sverige. Stenmurarna, som kantar fägatan, byggdes för att hindra kor och får från att gå ut på åkrar och ängar.
Fattigstugan
Om man följer fägatan norrut, kommer man till platsen för byns fattigstuga. Fattigvården var varje bys angelägenhet ända in på 1910-talet. Idag finns bara stengrunden kvar av fattigstugan. I granngården finns klockan bevarad. Den är gjord helt i trä med stenlod och endast timvisare.
Idag
Hörda by är idag i allra högsta grad en levande by. Flera unga familjer har valt att flytta hit och för tillfället står inte något hus helt obebott här. Invånarantalet uppgår för närvarande till cirka 100 personer. Våren 2001 bildades Hörda Byförening, som idag har 60 familjer som medlemmar. Vi har vissa stående aktiviteter som julfest och sommarfest. Invånarna i byn har beslutat att rusta upp fägatan, det kommer att bli ett projekt under 2002. Framtidstron och sammanhållningen är stark här i byn och vi ser fram mot 2000-talet med stor tillförsikt!